Jag trodde verkligen att jag hade bearbetat allt, minnerna från förr kom tillbaka när jag öppnade mina gamla dagböcker. Jag kände hur paniken kom tillbaka när jag läste dom. Jag har så mycket ilska och en undran över hur kunde det gå så långt. Jag skulle så gärna vilja skylla ifrån mig på er andra, men jag vet att det var mitt fel att jag hamnade där jag gjorde, men ni var en drivande kraft att jag skulle bevisa att jag kunde jag med. Jag blev aldrig nöjd med mitt bevis, det gick bara längre och längre bort från alla rimliga gränser tills jag låg ner och skrek efter hjälp. Då fanns dom inte kvar i mitt liv som jag ville bevisa det för, dom hade gått för länge sedan. Dom som fanns var kvar var mina underbara vänner och familj som fanns där för mig, som ställde upp som aldrig förr. Sen fanns du i mitt liv en helt ny underbar person som alltid kommer ha en plats i mitt hjärta. Utan dig hade jag inte fått upp hoppet igen.