Det står en pojke tvärs över gatan, han ser när vi kommer ut från vårt hotel. Mäta och nervösa inför vårt första möta med Filippinska red cross. Pojken tar sin chans och tvärsar gatan. Han är liten och small, han bär en grön t-shirt som inte är grön längre av allt smuts. Byxorna är inte ljus bruna längre. Han kommer närmare räcker ut sin hand och säger please. I ett barns ögon hemma i Sverige ser man glädje, lust till livet i hans ögon ser man ingenting. De är som två stora svarta håll som ber om hjälp.  

Vi skakar på huvudet och vänder oss om och går mot bilarna som väntar på oss som ska ta oss till red cross huvudkontor. Jag sätter mig i bilen och tittar ut genom fönstret. Jag ser hur pojken går över gatan, bilar tuttar och får bromsa in. Pojken tar fram en flaska, för flaskan till hans näsa och tar några djupa andetag. 

Ruby heter limmet som gatubarnen här i Filippinerna tar, de tar det för att döva hungern, för att glömma bort sina känslor. 

Tårarna börjar sakta rinna ner på mina kinder, ångesten kommer över att jag inte gav honom någonting. Det här kommer bli min vardag i några veckor fram över. Gatubarn har jag sett förut som har tiggt efter pengar tidigare när jag har varit ute och rest, men att få se hur en pojke tar fram limmet och sniffar det framför mina ögon några minuter efter han var hos mig och frågat efter pengar. Det kommer jag aldrig kunna glömma. Vi lever i en orättvis värld.