För några år sedan var jag i Indien och besökte mitt faddrbarn Khirod. Jag blev totalt förälskad i motsättningarnas land. Ekonomin växer så det knakar. Man ser sida vid sida en bedövande rikedom och en ofattbar fattigdom. Mitt fadderbarn bor på barnhemmet Manoj Manjari Sishu Bhawan som ligger i en liten by som heter Keonjhar som ligger i delstaten Orissa.

Barnhemmet är indelat i tre sektioner, de mycket små barnen och upp till ca 5 år bor i "Home Sweet home", flickorna i ett hostel från 6 år upp till idag ca 20 år och pojkarnas hostel. Pojkarna stannar till ca 18 år, men kan vid 16 års ålder flytta över till skolan för döva och blinda barn, där naturen gör det bättre för jordbruksutbildning.

En vanlig dag på barnhemmet börjar kl. 4.30 på morgonen. Kl. 5 är det bön, sedan morgonmål, städning och läxläsning. Skolan inom området börjar kl. 10 med samling. De växelsjunger böner, sedan läser en lärare delar ur dagens tidning. Det är raka led och stor uppmärksamhet. Skolan slutar kl.16 med lunchpaus däremellan, ris, dhal och vatten, varje dag detsamma. Dhal är en linsröra. Dagen slutar med kvällsmål kl.21.

Jag och Khirod har haft lite kontakt med varandra sen jag lämnade barnhemmet. Kontakten har bestått av brevväxling och jag har skickat lite presenter i mellan åt.  Jag har inte sätt en bild på honom på flera år, men idag så kom det en rapport om barnhemmet och en bild på Khirod. Sist jag såg honom var han en liten pojk på 10 år idag är han en tonåring.