Du gör mig så förvirrad, jag vill inte vara det. Jag vill kunna tänka klart, just nu finns det ingen logik, det känns som att min kropp vill allt, men inte samma sak. Ibland känns det som att jag verkligen har kommit en bit på väg, sen faller jag tillbaka på ruta ett igen. Det kanske är meningen att jag ska göra det, jag kanske bara ska låta mig få göra det? Just nu är det verkligen 2 steg fram och tre steg bak. Jag försöker vara stark, ibland är jag så stark att jag inte känner igen mig själv, jag vissar ett leende som är falskt, jag vissar en starkhet som inte jämt finns, jag måste annars faller jag från 1000 våningen, och det vill jag inte göra. Det kanske är det här som är, jag försöker gå vidare? Rädslan att släppa taget helt, för när jag gör det då finns det ingenting kvar, för du har släppt för länge sen. Kvar är jag med rädslan, kvar är jag med att inte vilja göra det fullt ut!